Blog Image

Bruksord

Påsk enligt Markusevangeliet

Uncategorised Posted on Sun, April 04, 2021 15:01:04

Det hackar i Markusevangeliets berättelse och jag har fastnat i det hacket.
Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sa ingenting till någon, för de var rädda.
Troligen var det så Markus tänkt avsluta sin berättelse.
Och troligen är det så att någon av alla som sen skrev av, nån tyckte att så kan man bara inte avsluta ett evangelium!
Och så la den personen till ett stycke. Inte alls ett påhittat stycke, för det är händelser som finns belagda på andra håll. Men ett stycke som kanske alltså inte var det Markus tänkt.

Här börjar glädjebudet om JKr, Guds Son. Så börjar Markus. Här börjar glädjebudet – ville han verkligen sluta med att de första som fått det budet inte vågar berätta?

Ja, kanske får vi en dag veta hur Markus tänkte, kanske inte. Det är i alla fall i det här hacket jag fastnat.

Det här med tecken, konkret synliga tecken. De ser stenen bortrullad. De möter väl troligen en ängel. Det får ett glatt budskap och en tydlig uppmaning. – och så gör de ingenting – av rädsla.
Hade inte de flesta av oss varit överlyckliga av att någon gång få möta något så solklart?!

Jag tror att vi får, kanske t o m ska, frimodigt be om tecken om vi längtar efter tecken. Det kan ju stundom vara nog så svårt att förstå sig på vad Gud menar. Så verkligen: gör alla era önskningar kunniga.
Däremot, tror jag att vi inte ska vara så säkra på att tecken och tydliga uppmaningar självklart gör oss trygga, självklart får oss att verkligen vilja ta nästa steg.

Tillägget talar sant: kvinnorna berättade vartefter.
Men kanske ville Markus stryka under den där bävan.
Möta Gud sådär direkt KAN vara som en vårvind, där allt i en värms och tinar. Men det kan också vara Getsemane. Jeremia talar om en förtärande eld.
Kärlekens väg är inte de lättköpta segrarnas väg.

Jag tänker också på berättelser från alla århundraden om människor som förföljs för sin tro. Att berätta eller inte berätta är inte självklart enkelt.
Kanske att såna tankar ligger lite ytligt hos mig, för att jag börjat följa med mer i Open Doors verksamhet för förföljda kristna.
T ex den bönekalender med ett förbönsämne per dag, som jag inte alls är bra på att följa – här finns alltid konkreta exempel kanske från en by där någon är ensam kristen, eller om någon, några som riskerar förföljelse av staten eller sin släkt, kanske någon som konverterat någonstans. O s v.
Just det där att ha haft en så tydlig erfarenhet av Gud, ett så tydligt tecken, veta med hela sitt väsen – ändå är det inte lätt att berätta.

Jaa Kristus har uppstått, jaa döden är besegrad för all evighet. Jaa, jag vet, det är sant och fantastiskt – men, hur ska jag nu hantera det i min vardag? Kommer jag att bli retad i skolan? Kommer min familj att ta avstånd från mig? Kommer jag att förlora jobbet?

Så jag tänker: Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome – och Markus tack att vi har också den här Påskberättelsen.

Till slut om det tillagda slutet: Sedan visade sig Jesus också för de elva medan de låg till bords och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.
Våra berättelser ÄR viktiga – gå ut i hela världen och berätta kommer Jesus att uppmana om ett antal dagar.

Samtidigt är ju själva grunden att Gud har handlat och att Gud FORTSÄTTER att handla. Kärlekens väg fortsätter.



Nådens år

Uncategorised Posted on Sat, November 28, 2020 18:53:22

Gunnel Vallqvist skriver: Det är den Korsfästes gest som måste bli vår: En vidöppen famn mot allt som lever o allt som lider.
Korset är ju inte långt borta på 1a Advent heller, eftersom korset inte är många dagar bort när Jesus rider in i Jerusalem.
Det där med den Korsfästes gest och vad den berättar om vidöppenhet. Om en kärlek som aldrig stöter bort och aldrig håller fast.
Den gesten fick mig att fundera på ridandet på en åsna som en gest. Och vad den gesten i så fall berättar.

Ja, den berättar det som får människor där och då att anknyta till profeten Sakarja. Om en kung, om någon som kan förinta krigets vapen, om hur en trovärdig röst för ett budskap om fred ser ut.
Och det där är ju viktigt, förstås.

Men jag började fundera på det vi förkunnar på 1a Advent om ett Nådens År. Ett gott nytt nådens år.

Kan ridandet på en åsna berätta något om nåd? Ridandet på åsnan en gest av nåd?
Det blev tre tankar om det.

Magnus Malm skriver: Nåd är NU. Du kan inte spara på gammal nåd och genom dina möten med Gud lägga upp ett förråd att leva av. Du kan inte heller kvittera ut nåden i förväg, som en försäkring inför allt du fruktar i framtiden.
– Åsnan ett arbetsdjur. Åsnan nära knuten till daglönarens arbete med mat för dagen. Daglönaren som inte kan lägga upp förråd. Daglönaren som inte kan kvittera ut lön i förväg.
Nåden är nu.

MM skriver också: Nåden är exakt. Inte ett standardmått för alla människor och situationer, oavsett behov. Nåden ges inte heller på samma sätt från gång till gång. Det hör till nådens väsen att vara skapande och förnyande, att svara precis mot behovet, inte mot förväntningarna.
Åsnan som kan bära precis det som behöver bäras. En snickares son eller en packe sidentyger. Vinläglar till fest eller risknippen till kvällens eld.
Nåden är exakt.

Jag skulle också vilja lägga till att ridande på en åsna möter man människor i ögonhöjd. På Jesus tid kunde kejsaren visa nåd: Nåd gavs alltid uppifrån och ned.
Men Jesus ger nåd i ögonhöjd, i åsnehöjd.

Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.
Davids son vill berätta att Guds nåd är NU. Guds nåd är där i det ögonblick du behöver den.
Välsignad är Han som kommer ridande i Herrens namn. Hans nåd är exakt – det mått, den form just du eller just jag behöver. Personligt, nära.
I ringhet kommer Han ridande på en åsna. För att möta dig i ögonhöjd. Den höjd som kan ge rätade ryggar och nytt hopp.

Kan den Korsfästes gest bli vår?
Kan vi tänka att vi med nådens hjälp vågar leva med lite öppnare famn än vi annars skulle våga?
Kan vi tänka att vi med den oftare vågar välja åsnan när vi söker oss till andra människor? Vågar vi både leva och berätta att nåden är NU – den behöver inte invänta en annan tid.
Från åsnans rygg berätta att nåden ger det just du och jag behöver. Black week eller ej.
Ett nådens år, en tid att pröva att möta såväl Gud som människor lite mer i ögonhöjd.



Försonaren

Uncategorised Posted on Sun, March 29, 2020 17:45:55

Ett sätt att tala om försoning. (4 Mos 21:4-9 Joh 3:11-21)

Försoning sitter i blicken.
Försoning handlar om hur vi ser på varandra och på oss själva. Och på Jesus.
Hur vi ser på den Andre. Är den Andre ett hot, någon jag måste gömma mig för? Eller är han min broder? Min Fader?

Johannes berättar om en tragedi i öknen.
Israels folk har på sin vandring från slavlägret i Egypten till den utlovade friheten blivit otåligt.
Det går för långsamt. Ledan kryper i kroppen. Hade man det inte bättre i Egypten? Varför denna ökenvandring?
Otåligheten är som ett gift. Kan få oss att tappa besinningen. Omdömet blir omtöcknat. Otåligheten gör blicken grumlad och följderna blir ödesdigra.

När folket förlorar tålamodet och attackerar Mose angrips de av giftiga ormar. Döden verkar.
Herren säger till Mose: Gör dig en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten ska se på den, så får han leva.
Mose gör som han blivit uppmanad. Och: Den som blev biten av en orm såg på kopparormen och då fick han leva.

Räddningen låg i seendet. Händelsen var profetisk. Jesus, den nye Mose, säger nu: Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på Honom ska ha evigt liv.

Försoningen, Evangelium, Påskens budskap: För att besegra döden hängdes Jesus på en träpåle mellan himmel och jord.
Ormen hade stungit, människan mognade inte längre för livet, hon rusade mot döden. Kristus dör en dödsstungen mänsklighets död för att hejda dödens förlopp, krossa ormens huvud och åter föra Livet till välde.

Att se på den korsfäste är att övergå från döden till livet.
Försoningen ligger i blicken, i seendet.

Är det inte lite för enkelt? – Se och bli räddad.

Vem har sagt att det är enkelt?
Att fästa vår splittrade blick på Jesus är en daglig kamp. Nuets alla nyheter blir till tvång och söndrar oss.
Nyheter som stundom möter oss under sken av frihet och förnyelse. Som i stället splittrar, försvagar, binder.
Det är mycket som vill få blicken att flacka.

Se och bli räddad. Så enkelt och ändå inte.

Ha blicken fäst på Jesus råder Hebreerbrevet. Ha blicken fäst på trons upphovsman och fullkomnare. (Hebr 12:2) Ha blicken fäst på Honom som hängdes upp mellan himmel och jord. Låt din blick bli hemmastadd hos Honom.

Försoningen börjar i blicken, med seendet.
Och när blicken kommer till vila hos Jesus, då gör försoningen något också med hur vi ser på varandra och på oss själva.

Att se på den korsfäste är att övergå från döden till livet.
Försoningen sitter i blicken.

(Med lån ur Peter Halldorfs postilla).



Hanna och Maria

Uncategorised Posted on Sun, March 22, 2020 14:13:22

HANNA OCH MARIA, GLÄDJE OCH KRIS
2 st lovsånger. 2 kvinnor brister ut i lovsång. 2 kvinnor i olika ålder, olika situationer, de har ca 1100år mellan sig – olika och ändå finns som ett ”hörbart” band mellan dem.

Hanna har i många år bett samma bön : om ett barn.
Maria är överrumplad: av ett löfte om ett barn.
Hanna har sökt sig till Silo, där tabernaklet stod då.
Maria möter Gud hemma på sin kammare.
– olika och ändå detta ”hörbara” band mellan dem.
2 kvinnor, 1100 år mellan dem, ett bönesvar, ett oväntat löfte, en upplever sig räddad, en tar emot en uppgift.

1 Sam 2:1-10
Så bad Hanna:
Luk 1:46-55
Då sa Maria:
Läs gärna hela de båda lovsångerna parallellt!

3 möjliga funderingar:

– Tilltron till att Gud kan förändra vilken situation som helst. Det är aldrig vår ”fysiska” situation som är vår trygghet.
De på något sätt starka kan inte förlita sig på denna sin starkhet och de på något sätt svaga ska inte tappa modet.
Det är Gud som har liv och död i sin hand. Inte hjältarna, inte furstarna, inte de mätta, inte de rika.
Å andra sidan – att du är hjälplös, fattig, hungrig, ringa betyder inte att livet alltid måste se ut så och absolut inte att du är bortglömd av Gud.
En tilltro till att Gud är med oavsett situation – Tilltro till att Gud kan förändra vilken situation som helst.

– Frimodighet att säga det man har på hjärtat. Släppa fram det.
Hanna har varit hånad i många år för sin barnlöshet. Inte av sin man, vilket jag tror är extra viktigt i sin tid. Men hånad av sin omgivning. Och sa ingen något, så fanns det ändå en skam för barnlöshet i luften i den tiden.
”Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig.
Sluta upp med ert stolta skryt, spara de fräcka orden,
Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort. ”
Det låter kanske inte så vackert i en lovsång till Gud. Men det är ju inte konstigt om Hanna känner så. Revansch, lättnad.
Det hon känner det säger hon. 3 år senare kanske hon valt andra ord, men nu är nu, de här orden bränner.

Maria vågar brista ut i stora ord:
”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.
Herren tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder.”
Jag tänker mig att Maria inte egentligen har en aning om vad hon sjunger, vad orden kommer att betyda. Men det är de här orden som finns på hennes hjärta och då är det dem hon använder.

– Ett ”språk” i ett sammanhang.
Maria har säkert hört Hannas lovsång läsas, kanske många ggr. Och profeternas ord finns i henne.
När nu något oväntat händer, har hon ord och sammanhang att ta till.
Hanna bär på en längtan – och denna längtan har hon en plats att ta till och ord att bruka.

Tilltron – det är GUD som har liv och död i sin hand
– INGEN annan.
Frimodigheten – det du bär på SÄG det, säg DET.
Språk/sammanhang – vad kommer upp I OSS när vi krisar/gläds?
– Fyller vi på oss med sånt som kan bli till hjälp? Har vi ett sammanhang som kan ge riktning?



Lyssnande

Uncategorised Posted on Thu, November 14, 2019 15:04:48

Vad hjälper oss att lyssna och vad försvårar?  Vare sig det gäller att lyssna till min egen, min nästas eller Guds röst.  Några tankar utifrån texterna 18de söndagen efter trefaldighet.  5 Mos 30:11-16  Jak 2:8-13  Mark 10:17-27

Budorden är dig mycket nära. Guds vägvisning finns i din mun och i ditt hjärta. Gud VILL nå varje mska. Ha tilltro till att lyssnande är meningsfullt.

Budorden är oss nära. En ortodox tänkare skriver: De ursprungliga budens främsta funktion var att lära människan att hennes sätt att bruka jorden skulle ”bevara minnet av Gud levande”.  Budorden som påminnelse om att hela livet är relation. Om det minnet bleknar. Om vår världsbild blir oberoende av Gud. Skapelsen inte längre en gåva från alltings Skapare. Då är det lätt gjort att människan börjar lyssna mer till marknaden än till mystikern.  Människan blir skapelsens konsument i stället för beskyddare. Budorden som påminnelse om att hela livet i grunden är relation – inte konsumtion. Det gör skillnad vilka röster vi lyssnar till.

Jesus säger: Du ska älska din nästa som dig själv. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd.  Alla slags förutfattade meningar, all slags gradering stör vårt hörande. 

Barmhärtigheten triumferar över domen. Gud är rättvisans källa OCH Gud är barmhärtig. Rädsla förstör lyssnande – och vi behöver inte vara rädda. 

Jesus säger: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Vad är det med rikedom som skulle kunna störa lyssnande?

Det första kunde vara att sex, makt, pengar hör till de ”krafter” som lättast tar över våra liv. Kan göra oss helt tunnelseende, tunnelhörande. En allmänpsykologisk ond spiral där jag aldrig blir nöjd, aldrig slutar jämföra.

Där mitt pengakramande, prylkramande, livsstilskramande hindrar mig att se ens mina egna behov – det blir ju inte lättare att lyssna in min nästas behov. Då blir inte min nästa min nästa, då blir hon min konkurrent, verkligen inte någon att lyssna till.

Om vi misströstar över vår lomhördhet?  Gud KAN inte lämna sin värld åt dess öde. När alla möjligheter tycks uttömda träder Han, som det yttersta tecknet på sin omsorg, in i historien och blir en människa av kött och blod. För att dela vårt öde, för att handgripligt visa sin omsorg.  Inkarnationen, Imanuel, Gud med oss – vittnar om en Gud som inte uthärdar att bara se på. Som ständigt lyssnar.



Livets bröd, livets vatten.

Bruksord Posted on Tue, April 09, 2019 13:51:25

Livets bröd och livets vatten.

Räddade ut ur slaveriets Egypten. Fantastiskt!

Men sen då? När triumfsångerna är sjungna och vi ska börja gå. Bryr sig Gud då? Den Gud som i begynnelsen planterade en lustgård åt mskan – bryr Han sig om vårt dagliga bröd?

När vandringen börja i 2 Mos: Vatten finns vid Mara, men är beskt. Folket knotar mot Mose, som ropar till Gud – och får ett stycke trä att kasta i så vattnet smakar gott.
Sen kommer de till Elim, där det fanns tolv källor och 70 palmer. Där är det gott att slå läger.
Sen knotar folket igen, saknar Egyptens köttgrytor och bröd, har glömt, förträngt knappheten. Gud svarar: Jag har hört israeliternas knot. Mellan skymning och mörker ska ni få kött att äta och i morgon bitti ska ni få så mycket bröd ni behöver.
Brödet kom att kallas manna och Herren uppmanar dem att spara ett mått manna i ett kärl.
Som en handgriplig påminnelse släkte efter släkte om Guds handgripliga omsorg.

Så Gud brydde sig i lustgården och på Mose tid. Men sen då?

Två nedslag på profeten Elias tid:

Det är torka, långvarig torka i och kring Israel. Elia sänds till en kvinna i provinsen Sidon. Guds löfte för att hon ska ta emot honom är:
Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden. Gud är inte för fin för att lova dagligt bröd.

Några år senare finner vi Elia i öknen alldeles utmattad. Där ger en ängel honom glödkakor och ett krus vatten och säger: Stig upp och ät annars orkar du inte hela vägen.
En omsorgsfull Gud vet att en utmattad profet inte bara behöver uppmuntrande ord.
Bröd och vatten är nog så viktigt.

Den Gud som i begynnelsen planterade en lustgård åt människan är mån om vårt dagliga bröd.
Kanske ska man säga: vårt vardagliga bröd.
Om vi funderar över viktig näring för våra liv, för varje människas liv, så kan vi alltid börja där, i vårt vardagliga bröd. Vi behöver inte försöka komma på något finare.

De flesta av oss i Sverige, i dag, får inte vår tillit till detta prövad. Men jag tror att brödet är värt att fundera över ändå. Bl a tror jag att det säger något om hur gärna Gud vill vara med i vår vardag.

Några ord av Jesus från Matteusevangeliet.

När lärjungarna ber Jesus att lära dem be, då ingår i svaret: Ge oss i dag det bröd vi behöver.
Ja, det finns flera översättningar av den bönen och ja, man kan tolka den på flera sätt. Men nej, man behöver aldrig fundera över om dess bokstavliga,
vardagsbetydelse är giltig eller ej. Ge oss i dag det bröd vi behöver.

Jesus säger också: Bekymra er inte för mat och dryck att
leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter.
Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.

Ska vi inte bekymra oss för mat och dryck för att det inte är fint nog? Nej, för att vår himmelske Fader vet att vi behöver det.

Lärjungarna frågar också efter tecken på tidens slut. Bland allt Jesus svarar finns ett viktigt tecken på ett rätt liv:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var naken och ni gav mig kläder … Sannerligen vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni också gjort för mig.”
Jesus redovisar inga frågor om en rätt tro. Däremot talar många verser om människokroppens basbehov.

T o m när Jesus talar om annan näring säger han: Människan lever inte bara av bröd.

I begynnelsen: Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken,
sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.

Livets bröd. Livets vatten. Livets vardag.

Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta.



Den yttersta tiden

Bruksord Posted on Wed, November 28, 2018 15:35:21

Matteusevangeliet kap 24-25

Livet är på riktigt. Det spelar roll hur vi väljer. Det spelar roll för vårt eget liv, det spelar roll för våra näras liv, det spelar roll för unga vuxna, för onådda folk, för flyktingar och konvertiter. Det spelar roll för skapelsen hur vi väljer.

Det spelar roll om vi kan skilja på goda och falska profeter.
Det spelar roll om vi låter kärleken kallna eller inte.
Det spelar roll om vi låter skrämma oss eller inte.
Det gör skillnad om vi lever våra liv med olja i facklan eller inte.
Någonstans har jag hört – eller läst – en liknelse om att med Himmelriket är det som med vilket flygplan som helst: För att det ska kunna landa behövs inte främst en eller två gigantiska strålkastare. Det bästa är mängder av små lampor.

Det gör också skillnad om Gud verkligen är vred på ondskan. Om Jesus talar sanning och livet en dag kan få bli som en bröllopsfest.
Det gör skillnad att Han som en dag ska reda ut vilka som kan vara med på festen – det är samma person som sagt:
Budskapet om riket ska förkunnas i hela världen, bli till ett vittnesbörd för ALLA folk.
Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.(Joh 3:17)
Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.

Låt er inte skrämmas. Låt inte kärleken kallna. Låt oss hjälpas åt med vaksamheten och väntan. Hjälpas åt med oljepåfyllningen.
Och när missmodet, mörkret i någon form ändå kommer smygande, tror jag vi i bakhuvudet kan lagra vad Lena Bergström en gång sa om de oförståndiga: Det största misstaget av dem var att gå bort från vägen. Hur mörkt det än är, hur otillräcklig du än känner dig, stå kvar vid den väg där du vet att Jesus kommer förbi.

Amen



Sorgen och döden

Bruksord Posted on Mon, September 24, 2018 14:20:21

Paulus säger 1 Thess 4:13:
Bröder, vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp.

Så hur ska vi sörja då?

Kanske kan vi börja med Ove Wikströms beskrivning, tolkning av Jesus handlande hos Marta och Maria, när Lasaros dött:
”Först grät Jesus med oss i förtvivlan – sedan uppväckte han Lasaros.”

Magnus Malm har talat om församlingen som en ”helande gemenskap”, bl a just för att den består av människor som vet att ”döden inte är det värsta som kan hända”.

Så hur ska vi sörja? Ja, om Jesus kan gråta i förtvivlan, så kan förstås också vi göra det. Basileios av Caesarea skriver tröstebrev till två föräldrar som mist sin son:
”För bara några dagar sedan blev jag skakad av ryktet om denna fruktansvärda olycka. Först tvivlade jag på det. Den som meddelade oss den sorgliga nyheten kunde inte klart redogöra för vad som hänt, jag hoppades att det inte var sant och hade svårt att ta till mig det. Men så fick jag ett brev från biskopen som med detaljer bekräftade det sorgliga budskapet. Hur mycket jag då klagade och grät, behöver jag nämna det? Kunde väl någon vara så stenhård i sitt hjärta och så helt utan mänskliga känslor att han vore likgiltig inför ett sådant slag eller känna bara måttlig sorg i sin själ?”

Och Basileios vet mer om sorg. Han berättar att han tvekat att skriva för:
”När ett öga är inflammerat kan det mildaste lindrande medel vålla smärta, och för en själ som har drabbats av en tung sorg kan också ett trösterikt ord tyckas plågsamt, när det uttalas mitt i själva smärtan.”

Vad är det då för insikter, vad är det för hopp, som skulle göra att vi vartefter sörjer, men inte sörjer som ”de andra”? Vad bidrar till att en församling kan vara en helande gemenskap?

Basileios får formulera det också:
”Vi har inte blivit berövade din son, vi har återlämnat honom till den som gett honom som lån. Inte heller har hans liv gått förlorat utan har förvandlats till något bättre. Jorden har inte dolt vår älskade, men himlen har tagit emot honom. Låt oss bara vänta en liten tid, så skall vi få vara tillsammans med honom … Även om han snabbare har fullbordat sin resa, färdas vi ändå alla samma väg och samma härbärge väntar oss alla.”

Först grät Jesus med oss i förtvivlan – sedan uppväckte han Lasaros.

OW ur: Kyrkoårets gudstjänster 2011-12
BC ur: Patristiskt bibliotek nr 3.



Next »