Vilken är min reflexreaktion när jag kör fast i texter, tankar, situationer?

Ett sätt att tala om syndafallet är att säga att ormen lyckades så misstänksamhet i människan gentemot Gud.
Åhå, Han kanske ändå vill behålla en del av det goda bara för sig själv. Hör, nu kommer Han gående i lustgården, bäst vi gömmer oss.

Jaha, så Gud vill ha Abels offer men inte mitt! Då slår jag ihjäl Abel!
Om vi jämför med Job, eller med profeten Jeremia, som drabbas av hur mycket elände som helst – och därför går
till rätta med GUD. INTE sänker blicken och tar ut det på någon annan.

Eller: Hur ska vi nå upp till Gud? Han tycks ju ha övergett oss. Bäst vi går ihop och bygger ett torn och försöker bli stora själva.
Kanske kan vi jämföra med Hanna, Fanuels dotter. Som väntade och vakade i templet – och en dag kom barnet
till henne.

När det kör ihop sig för mig, när jag kör fast, sluter jag mig då, reflexmässigt, i misstänksamhet mot att Gud inte vill mig väl, nog egentligen bara är ute för att köra med mig,
strunta i mig? Sänker jag blicken.

Eller lyfter jag blicken, öppnar mig: Nu förstår jag noll! Nu är jag arg – Gud hur kan Du?! Nu är det bara jobbigt! – Tar jag det direkt till Gud?