När Gud vill stärka människors tillit, öka vår förtröstan – såväl i det
gamla som i det nya förbundet – så låter Han ofta någon berätta historia.
Berätta om alla de tillfällen tidigare när Gud gripit in, konkret gripit in för
att hjälpa, trösta, befria.

Men det händer också att någon får i uppgift att tala om Guds vrede.
Och hur skulle det kunna stärka tillit? Ja, kanske att vad som gjort Gud
vred och hur Han sedan handlat i sin vrede säger något om vilket liv som är
gott.

En som får berätta om både tröst och vrede är profeten Sakarja.
Här ett exempel på det senare (Sak 7:9-14):

Så har
Herren Sebaot sagt: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och
barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, förtryck
inte invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.
Men era
fäder vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som
diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med
sin ande genom de tidigare profeterna.

drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. De ville
inte höra då han ropade, och därför sade han: ”Då vill inte heller jag höra när
de ropar. Jag låter dem virvla
med vinden, virvla bort till folk som de inte känner.” Landet lades öde bakom
dem. Så gjorde de det ljuvliga landet till en ödemark.

Det gör
skillnad hur vi lever. Det gör skillnad för oss själva, vår nästa och
skapelsen.

Och Gud är
redo att om o om igen försöka visa oss den godaste vägen, visa oss in på livets
väg.

Att bli
bortvirvlade till 70 år i exil i Babylonien är ju ett tämligen drastiskt sätt
att få veta något om sitt vägval.

Men de hade
gått grundligt vilse OCH de var aldrig ensamma i exilen. Gud gav många bevis på
att Han var med dem där också.

Hur vi nu
än tänker om just deras situation:
Att se
efter vad som gör Gud vred, kan det göra något med min förtröstan? Med mina
vägval?