Paulus säger 1 Thess 4:13:
Bröder, vi vill att ni ska veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp.

Så hur ska vi sörja då?

Kanske kan vi börja med Ove Wikströms beskrivning, tolkning av Jesus handlande hos Marta och Maria, när Lasaros dött:
”Först grät Jesus med oss i förtvivlan – sedan uppväckte han Lasaros.”

Magnus Malm har talat om församlingen som en ”helande gemenskap”, bl a just för att den består av människor som vet att ”döden inte är det värsta som kan hända”.

Så hur ska vi sörja? Ja, om Jesus kan gråta i förtvivlan, så kan förstås också vi göra det. Basileios av Caesarea skriver tröstebrev till två föräldrar som mist sin son:
”För bara några dagar sedan blev jag skakad av ryktet om denna fruktansvärda olycka. Först tvivlade jag på det. Den som meddelade oss den sorgliga nyheten kunde inte klart redogöra för vad som hänt, jag hoppades att det inte var sant och hade svårt att ta till mig det. Men så fick jag ett brev från biskopen som med detaljer bekräftade det sorgliga budskapet. Hur mycket jag då klagade och grät, behöver jag nämna det? Kunde väl någon vara så stenhård i sitt hjärta och så helt utan mänskliga känslor att han vore likgiltig inför ett sådant slag eller känna bara måttlig sorg i sin själ?”

Och Basileios vet mer om sorg. Han berättar att han tvekat att skriva för:
”När ett öga är inflammerat kan det mildaste lindrande medel vålla smärta, och för en själ som har drabbats av en tung sorg kan också ett trösterikt ord tyckas plågsamt, när det uttalas mitt i själva smärtan.”

Vad är det då för insikter, vad är det för hopp, som skulle göra att vi vartefter sörjer, men inte sörjer som ”de andra”? Vad bidrar till att en församling kan vara en helande gemenskap?

Basileios får formulera det också:
”Vi har inte blivit berövade din son, vi har återlämnat honom till den som gett honom som lån. Inte heller har hans liv gått förlorat utan har förvandlats till något bättre. Jorden har inte dolt vår älskade, men himlen har tagit emot honom. Låt oss bara vänta en liten tid, så skall vi få vara tillsammans med honom … Även om han snabbare har fullbordat sin resa, färdas vi ändå alla samma väg och samma härbärge väntar oss alla.”

Först grät Jesus med oss i förtvivlan – sedan uppväckte han Lasaros.

OW ur: Kyrkoårets gudstjänster 2011-12
BC ur: Patristiskt bibliotek nr 3.