Vad hjälper oss att lyssna och vad försvårar?  Vare sig det gäller att lyssna till min egen, min nästas eller Guds röst.  Några tankar utifrån texterna 18de söndagen efter trefaldighet.  5 Mos 30:11-16  Jak 2:8-13  Mark 10:17-27

Budorden är dig mycket nära. Guds vägvisning finns i din mun och i ditt hjärta. Gud VILL nå varje mska. Ha tilltro till att lyssnande är meningsfullt.

Budorden är oss nära. En ortodox tänkare skriver: De ursprungliga budens främsta funktion var att lära människan att hennes sätt att bruka jorden skulle ”bevara minnet av Gud levande”.  Budorden som påminnelse om att hela livet är relation. Om det minnet bleknar. Om vår världsbild blir oberoende av Gud. Skapelsen inte längre en gåva från alltings Skapare. Då är det lätt gjort att människan börjar lyssna mer till marknaden än till mystikern.  Människan blir skapelsens konsument i stället för beskyddare. Budorden som påminnelse om att hela livet i grunden är relation – inte konsumtion. Det gör skillnad vilka röster vi lyssnar till.

Jesus säger: Du ska älska din nästa som dig själv. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd.  Alla slags förutfattade meningar, all slags gradering stör vårt hörande. 

Barmhärtigheten triumferar över domen. Gud är rättvisans källa OCH Gud är barmhärtig. Rädsla förstör lyssnande – och vi behöver inte vara rädda. 

Jesus säger: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Vad är det med rikedom som skulle kunna störa lyssnande?

Det första kunde vara att sex, makt, pengar hör till de ”krafter” som lättast tar över våra liv. Kan göra oss helt tunnelseende, tunnelhörande. En allmänpsykologisk ond spiral där jag aldrig blir nöjd, aldrig slutar jämföra.

Där mitt pengakramande, prylkramande, livsstilskramande hindrar mig att se ens mina egna behov – det blir ju inte lättare att lyssna in min nästas behov. Då blir inte min nästa min nästa, då blir hon min konkurrent, verkligen inte någon att lyssna till.

Om vi misströstar över vår lomhördhet?  Gud KAN inte lämna sin värld åt dess öde. När alla möjligheter tycks uttömda träder Han, som det yttersta tecknet på sin omsorg, in i historien och blir en människa av kött och blod. För att dela vårt öde, för att handgripligt visa sin omsorg.  Inkarnationen, Imanuel, Gud med oss – vittnar om en Gud som inte uthärdar att bara se på. Som ständigt lyssnar.