HANNA OCH MARIA, GLÄDJE OCH KRIS
2 st lovsånger. 2 kvinnor brister ut i lovsång. 2 kvinnor i olika ålder, olika situationer, de har ca 1100år mellan sig – olika och ändå finns som ett ”hörbart” band mellan dem.

Hanna har i många år bett samma bön : om ett barn.
Maria är överrumplad: av ett löfte om ett barn.
Hanna har sökt sig till Silo, där tabernaklet stod då.
Maria möter Gud hemma på sin kammare.
– olika och ändå detta ”hörbara” band mellan dem.
2 kvinnor, 1100 år mellan dem, ett bönesvar, ett oväntat löfte, en upplever sig räddad, en tar emot en uppgift.

1 Sam 2:1-10
Så bad Hanna:
Luk 1:46-55
Då sa Maria:
Läs gärna hela de båda lovsångerna parallellt!

3 möjliga funderingar:

– Tilltron till att Gud kan förändra vilken situation som helst. Det är aldrig vår ”fysiska” situation som är vår trygghet.
De på något sätt starka kan inte förlita sig på denna sin starkhet och de på något sätt svaga ska inte tappa modet.
Det är Gud som har liv och död i sin hand. Inte hjältarna, inte furstarna, inte de mätta, inte de rika.
Å andra sidan – att du är hjälplös, fattig, hungrig, ringa betyder inte att livet alltid måste se ut så och absolut inte att du är bortglömd av Gud.
En tilltro till att Gud är med oavsett situation – Tilltro till att Gud kan förändra vilken situation som helst.

– Frimodighet att säga det man har på hjärtat. Släppa fram det.
Hanna har varit hånad i många år för sin barnlöshet. Inte av sin man, vilket jag tror är extra viktigt i sin tid. Men hånad av sin omgivning. Och sa ingen något, så fanns det ändå en skam för barnlöshet i luften i den tiden.
”Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig.
Sluta upp med ert stolta skryt, spara de fräcka orden,
Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort. ”
Det låter kanske inte så vackert i en lovsång till Gud. Men det är ju inte konstigt om Hanna känner så. Revansch, lättnad.
Det hon känner det säger hon. 3 år senare kanske hon valt andra ord, men nu är nu, de här orden bränner.

Maria vågar brista ut i stora ord:
”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.
Herren tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder.”
Jag tänker mig att Maria inte egentligen har en aning om vad hon sjunger, vad orden kommer att betyda. Men det är de här orden som finns på hennes hjärta och då är det dem hon använder.

– Ett ”språk” i ett sammanhang.
Maria har säkert hört Hannas lovsång läsas, kanske många ggr. Och profeternas ord finns i henne.
När nu något oväntat händer, har hon ord och sammanhang att ta till.
Hanna bär på en längtan – och denna längtan har hon en plats att ta till och ord att bruka.

Tilltron – det är GUD som har liv och död i sin hand
– INGEN annan.
Frimodigheten – det du bär på SÄG det, säg DET.
Språk/sammanhang – vad kommer upp I OSS när vi krisar/gläds?
– Fyller vi på oss med sånt som kan bli till hjälp? Har vi ett sammanhang som kan ge riktning?