Det hackar i Markusevangeliets berättelse och jag har fastnat i det hacket.
Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sa ingenting till någon, för de var rädda.
Troligen var det så Markus tänkt avsluta sin berättelse.
Och troligen är det så att någon av alla som sen skrev av, nån tyckte att så kan man bara inte avsluta ett evangelium!
Och så la den personen till ett stycke. Inte alls ett påhittat stycke, för det är händelser som finns belagda på andra håll. Men ett stycke som kanske alltså inte var det Markus tänkt.

Här börjar glädjebudet om JKr, Guds Son. Så börjar Markus. Här börjar glädjebudet – ville han verkligen sluta med att de första som fått det budet inte vågar berätta?

Ja, kanske får vi en dag veta hur Markus tänkte, kanske inte. Det är i alla fall i det här hacket jag fastnat.

Det här med tecken, konkret synliga tecken. De ser stenen bortrullad. De möter väl troligen en ängel. Det får ett glatt budskap och en tydlig uppmaning. – och så gör de ingenting – av rädsla.
Hade inte de flesta av oss varit överlyckliga av att någon gång få möta något så solklart?!

Jag tror att vi får, kanske t o m ska, frimodigt be om tecken om vi längtar efter tecken. Det kan ju stundom vara nog så svårt att förstå sig på vad Gud menar. Så verkligen: gör alla era önskningar kunniga.
Däremot, tror jag att vi inte ska vara så säkra på att tecken och tydliga uppmaningar självklart gör oss trygga, självklart får oss att verkligen vilja ta nästa steg.

Tillägget talar sant: kvinnorna berättade vartefter.
Men kanske ville Markus stryka under den där bävan.
Möta Gud sådär direkt KAN vara som en vårvind, där allt i en värms och tinar. Men det kan också vara Getsemane. Jeremia talar om en förtärande eld.
Kärlekens väg är inte de lättköpta segrarnas väg.

Jag tänker också på berättelser från alla århundraden om människor som förföljs för sin tro. Att berätta eller inte berätta är inte självklart enkelt.
Kanske att såna tankar ligger lite ytligt hos mig, för att jag börjat följa med mer i Open Doors verksamhet för förföljda kristna.
T ex den bönekalender med ett förbönsämne per dag, som jag inte alls är bra på att följa – här finns alltid konkreta exempel kanske från en by där någon är ensam kristen, eller om någon, några som riskerar förföljelse av staten eller sin släkt, kanske någon som konverterat någonstans. O s v.
Just det där att ha haft en så tydlig erfarenhet av Gud, ett så tydligt tecken, veta med hela sitt väsen – ändå är det inte lätt att berätta.

Jaa Kristus har uppstått, jaa döden är besegrad för all evighet. Jaa, jag vet, det är sant och fantastiskt – men, hur ska jag nu hantera det i min vardag? Kommer jag att bli retad i skolan? Kommer min familj att ta avstånd från mig? Kommer jag att förlora jobbet?

Så jag tänker: Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome – och Markus tack att vi har också den här Påskberättelsen.

Till slut om det tillagda slutet: Sedan visade sig Jesus också för de elva medan de låg till bords och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden.
Våra berättelser ÄR viktiga – gå ut i hela världen och berätta kommer Jesus att uppmana om ett antal dagar.

Samtidigt är ju själva grunden att Gud har handlat och att Gud FORTSÄTTER att handla. Kärlekens väg fortsätter.